Pernilla

Håll ut, jag behöver dig.
Håll ut, jag behöver dig.
Håll ut, jag behöver dig.
Håll ut, stå ut med mig.

Jag hatar att det är så himla mycket att göra hela tiden, det läggs bara på mer och mer. Så fort jag blir klar med något, så hinner tusen saker till komma. Motivationen och orken saknas.. jobbigt, så jävla jobbigt. Det är då jag bara vill lägga mig i sängen och dra täcket över huvudet. You know.

Dagen har varit ganska ok. Svenska, historia, lunch och efter 45 minuters företagsekonomi drog jag till läkaren. Var väl där i cirka 1½ timme, pratade hur länge som helst och sedan blev det självklart att ta ännu mer prover. Nu kommer det troligvis att skickas en remiss till kirurg eller medicin iaf. Beror lite på resultat och grejer.
Men jag hatar att inte veta ett dugg.

Nu har jag pluggat lite, känner mig duktig. Ska göra prov imorgon, alltid lika lovely, verkligen. Sen måste jag fixa religionsfördjupningen också, åh jag är k-k-körd.

Nej, nu kanske jag ska slänga mig i soffan igen och tillbaka till min kära företagsekonomibok som jag precis råkade ha sönder, ajjjrå.

hejdå,

Idag på engelskan pratade vi lite om World Trade Center.
Annie till mig- jag hörde att en gravid kvinna hoppade ut från ett fönster
jag ser lite chockad ut, vänder mig om och kollar ut genom fönstret

Man kan inte alltid vara bright.

Första skoldagen på länge.. på 2 veckor för min del. Och jag har bara gått runt som en zombie hela dagen, trött som jagvetintevad! Ögonen sjönk ihop många gånger under psykologilektionen, inte roligt. Dagen rullade på i alla fall, och på projekt arbetet var Annie och jag så duktiga och gick till Roslags för att prata med Johan. Gick toppen det, en bit på vägen iaf.

Nu har jag precis ätit middag, mätt och belåten. Ska försöka plugga lite psykologi nu, och senare ikväll ska jag till brorsan för att vara barnvakt åt världens bästa sötingar. Kanske hinner plugga lite där också, förhoppningsvis.

---

Sluta komma tillbaka såhär i efterhand, jag fattar inte grejen med det? Jag tycker ingenting om dig längre, varken något dåligt eller bra, bara ingenting... och det vet du.
Gå tillbaka till därifrån du kom.

Gårdagen började med inställningen att jag inte skulle gå ut, men som vanligt kunde jag inte hålla mig hemma.
Annie, Anna och Lollo kom hit, det blev lite dricka, mycket prat och kika på gamla gamla bilder. Haha herremingud. Sedan drog vi till Mobergs, stod länge i kön och jag har verkligen lite tålamod när det gäller sånt. Att vänta är så jävla trist. Blä. Men väl där inne hade jag riktigt roligt, dansade som aldrig förr och som vanligt gick timmarna superfort. Pricken över i:et igår var iaf att få träffa min Sötem, gosh jättelängesen ju. Saknat den tjejen.

Kvällen slutade på Statoil med en riktigt efterlängtad French Hotdog och ett gäng grabbar. Mathias var dessutom jättegullig och köpte massa kinderägg och SJÄLVKLART fick jag alla överraskningar, haha. Äkta vänskap det.
Kan väl säga att det mindre roligt att gå hem i snövädret, fyfan, jag var så jävla blöt när jag kom hem, heeeemskt. Somnade gott i sängen lite efter 5 i alla fall.

Tack.

Idag har jag mått mindre bra, men det är sånt man får stå ut med helt enkelt. Blev väckt runt 10 av mina kära brorsbarn Oliver & Leo. Jättekul, jätteskoj, verkligen.
Ett par timmar senare fick jag ta mig själv i kragen och göra mig iordning för kalas. Väl där svullade jag järnet, som alltid på kalas. Och nu har jag precis smällt i mig en pizza, välbehövligt och jävligt gott.


Nu ska jag ringa K, hejhejhejhej.

I need patience,
and someone strong enough to hold my breath for me until the smoke clears.

När hon öppnade munnen och sa allt det som tynger ned henne, när hon satt där och lättade sitt hjärta för mig, blev jag blev helt stum. Jag kan ju inget om sånt där, jag är för ung. Jag ville hjälpa henne, ge råd och trösta. Men jag förblev tyst. Valde att lyssnade intensivit, för det fanns verkligen inget annat jag kunde göra. Men jag kände hur det sved till riktigt mycket i hjärtat, för jag vet att hon kämpar så hårt.

När hon sedan sa att hon inte orkar allt det längre, så brast jag.
Jag skulle göra vad som helst för dig.

Du vet,
vad du än väljer, vad du än gör, så stöttar jag dig. Min åsikt har du redan fått höra, men det gör ont att höra dig gråta i telefonen, det gör ont att veta att hon kan såra dig så fruktansvärt mycket. Du är för bra för att behandlas på det här viset och innerst inne vet du om det. Men jag vet att det kan vara så jävla svårt att vända ryggen till någon som man tycker om, men som samtidigt gör en illa. För det finns alltid något som håller tillbaka en, något som får en att vilja stå kvar.
Men ta ett beslut, som för dig känns rätt, och kliv upp ur den här sörjan.
Jag har alltid telefonen i handen för dig, gubben.

Hej och hå, jag fick vara frisk i två ynka dagar. I söndagskväll började halsen svida ordentligt, sen igår låg jag hela dagen med nästan 40 graders feber och halsen sved bara ännu mer. Idag har jag fortfarande feber, kallsvettas, huvudet dunkar och halsen är tammefan inte bättre. Jag chansar på halsfluss och om ungefär en timme har jag tid hos läkaren. De måste börja tröttna på hur mycket jag springer där, herregud. Jag kan iaf säga att jag har tröttnat ruggit mycket på det, tar det aldrig slut lixom?

Ska krypa ned i soffan nu med en skål glass, adjöken.

Det känns verkligen som att alla dessa bekymmer jag haft med dig är som bortblåsta. Det märktes igår. Det kändes igår. Och det känns så jäkla bra att det inte längre känns jobbigt med dig. Äntligen lixom, äntligen har jag gått ett par steg ifrån det.
Jag kan inte göra annat än att klappa mig på axeln och känna mig stolt.

Just nu känns det som att ingenting kan stoppa mig. Come what may.. jag är redo.

Idag känns som en bra dag. Magen känns grymt mycket bättre, jag åt frukost för ett antal timmar sedan och känner inte av det överhuvudtaget. Hallelulja! Pigg och glad. You gotta love it.
Sedan har jag varit duktig och gjort provet i Min Framtid som min lärare så fint ringde och berättade att hon skickat i ett mejl. Med tanke på hur mycket hjälpmedel man fick ha, så var det väl direkt inte svårt.
Undrar om jag ska ta tag i lite andra rester när jag ändå är på G? We'll see.

Ikväll kommer jag sitta hemma hos Sara och förhoppningsvis har hon då lagat en 5-stjärnig middag åt mig och Malin! :) Haha. Eller nåt. ;D Sedan blir det mys på högsta nivå, kameran i högsta hugg i alla fall! Och sen utgång för att skaaaaaka våra kära rumpor. HÄRLIGT!
Min bror skrattade högt i telefonen när jag berättade att jag skulle ut även fast jag har varit riktigt duuuundersjuk, men jag kan ändå inte hålla mig inne. Mamma har en helt annan syn på detta vill jag lova, en inte så positiv syn. Men det går inte att stoppa mig you know, wiho.

Åh. Jag har en sån ångest över vad jag ska ha på mig ikväll. Varför känns det alltid som att man inte har ett dugg att sätta på sig när man egentligen har hur mycket som helst?
i-landsproblem for sure.

Laughing through the day
Speeding through the night

Alltså, jag bara måste.

Nu är jag inte lika arg på min mage längre. Det känns bättre och bättre. Och det tackar vi gudarna för! Så imorgon hoppas jag på att magen känns ännu bättre så att jag kan få umgås med lite härliga människor. För jag, om någon, behöver få skratta mig hes. Jaa. Speciellt efter denna jobbiga vecka.

Det ordnar sig.

Jo. Jag lever.
Men det är väl knappt känns det som.

Fan ta magen alltså. Detta är fjärde gången på ett antal månader och jag är så trött på att läkarna aldrig gör något ordentligt. Fan ta att ligga på akuten hur länge som helst och det ändå inte blir det bättre och jag åker hem med lika många frågetecken som innan. Fan ta att jag inte har ätit på 6 dagar. Fan ta att det skickas remisser hit och dit, men att det jämt ska ta sån tid. Fan ta sömnlösheten, smärtan och att detta alltid håller i sig en vecka varje gång.

Jag orkar inte det här mer nu.
Ge mig ett mirakelpiller och poff så är det här borta.

Som tur är så har jag väääärldens mest omtänksamma familj som tar hand om mig och det börjar blir lite bättre nu. Börjar bli piggare och kan åtminstone äta yoghurt. Frisk till lovet i alla fall, wiho. Eller nåt.

Men jag måste ju säga att jag var sjukt taggad på att gå ut imorgon, morr på det.
Morr på min mage.

Jag har nog aldrig riktigt förstått, aldrig riktigt velat förstå. Sagt om och om igen att 'nej det händer inte en gång till, detta var sista gången..' Men så går jag tillbaka och hamnar i samma situation i alla fall. Och på något sätt så trivs jag där, för en stund. Men sen lyckades det ändå bli fel fel fel, för det är ju vad det är - FEL.

(Ni skulle ha slagit mig på käften, så att jag hamnade i rätt balans igen)

Jag har ägnat så mycket tid och energi på dig, det är nästan sorgligt. Men jag tror att jag börjar förstå lite mer nu, se allt på ett annat sätt. Kanske från ert perspektiv?
Vi ville båda väl, men se hur vi hamnade.. se hur du förändrades, se hur jag förändrades.

(You fucked me up really good, honey. But I'm still here and I'm still alive)

Puss.