
Sitter och lyssnar på
Imogen Heap just nu.
Klump i magen av saknad. Det är läskigt hur mycket
alla låtarna från albumet
"Speak for yourself" får mig att tänka på en viss period för nåt år sedan. En period då jag verkligen lyssnade sönder alla dessa underbara låtar. Alla känslor jag då kände kommer tillbaka, minnen, vissa människor.. och det får mig att tänka på hur allting var då och hur annorlunda det är nu,
på både gott och ont.
Nostalgi till tusen.


