Pernilla

Det känns som om det är lite för mycket just nu.
För mycket skolarbete, för mycket kärlekstrassel, för mycket skitsnack, för mycket falskhet... för mycket helt enkelt. Och jag har tusen tankar och frågor i mitt huvud om allting. Vad vill jag? Vad är rätt? Vad borde jag göra? Vad måste jag göra?
De senaste dagarna har varit kaotiska och frågorna blir fler och svaren blir färre. Kan tankarna bara reda ut sig och sluta springa maraton?

---

Jag visste att det här skulle hända igen någon gång och det skrämmer mig att jag vet exakt hur det ligger till, men att jag vill tro något annat och skapar därmed tankar jag ej borde ha. Det var du som började och du drar mig långsamt tillbaka, och det känns som om jag inte kan röra mina ben och gå ifrån dig.. för vill jag verkligen det? Vill jag gå?

-

Och du, du är så himla falsk och jag förstår inte hur du står ut med dig själv? Jag menar, vilken normal människa sitter och säger såna saker till massa människor, och sen bara förnekar allt och skyller ifrån sig? Du säger att det är dom som ljuger, men lilla vännen, jag litar så fruktansvärt mycket mer på dom än på dig och varför skulle dom ljuga? Vad skulle dom vinna på det? Det du försöker vinna är uppmärksamhet.. Du försöker slänga oss i smutsen, men du kanske har märkt att det nu inte funkar längre?
Du har fått alla att ogilla dig, totalt. Du har bara dig själv att skylla. Grow up.

-

Och ja, jag ler nu. För det känns som om du är påväg in i mitt liv igen och mungiporna åker uppåt. Vår vänskap var en gång starkast tills den försvann helt och hållet, tills det inte längre fanns en gnutta kvar. Jag släppte, du släppte. Och nu, efter dessa år av trasig vänskap, så känns det som om vi bygger upp något nytt igen, med en alldeles ny grund. Jag trivs i ditt sällskap igen och det har jag inte gjort på länge. Kanske ditt skratt ännu en gång kan få min värld att rotera? Som förut..
-

Jag vet att det är jobbigt för dig.. och jag ska ge dig svar, jag lovar. Men ge mig lite tid? Ge inte upp än, jag behöver bara lite tid.