Pernilla

Jag hatar när det bara slår en i ansiktet så där.
En sen kväll, man lyssnar på låtar man inte borde lyssna på, läser gamla texter om gamla känslor och det bara kommer tillbaka. Allt det där gamla. Smärtsamma. Ett riktigt jävla slag i ansiktet. När man trodde att man hade tagit hur många steg som helst. Ifrån dig. Så känns det helt plötsligt som om man står kvar på samma ruta när allt det där kommer tillbaka.

Det är lite tomhet i det hela, och en stor gnutta saknad. Antar jag.
Imorgon är det bättre igen. Det är så det funkar nuförtiden.