När jag hör din röst.
"Det var en förlamnade känsla, som om ett enormt hål öppnats i mitt bröst, blottat mina inälvor och lämnat taggiga, oläkta sår som fortsatte bulta och blöda trost att tiden gick. Trots att jag visste att mina lungor fortfarande var intakta kippade jag efter luft, och det snurrade i huvudet som om ansträngningen inte av något resultat. Och mitt hjärta måste fortfarande slå, men jag hörde inte pulsen i öronen och mina händer kändes blåfrusna. Jag kurade ihop mig, pressade händerna mot revbenen för att hålla ihop. Jag försökte hitta tillbaka till känslolösheten, förnekelsen, men lyckades inte.
Ändå upptäckte jag att jag kunde överleva. Mina sinnen var skärpta, jag kände smärtan - den värkande sorgen som strålade ut från bröstkorgen och skickade plågsamma vågor genom kroppen och huvudet - men jag kunde hantera den. Jag kunde leva med den. Det kändes inte som om smärtan hade avtagit med tiden, snarare som om jag blivit stark nog att uthärda den."
Och jag grät.
Kommentarer