Pernilla

Ibland blir närhet för mycket. Ibland blir någon så mycket att man vet, att ifall man skulle
förlora den personen skulle man även förlora sig själv. Ibland smälter allt ihop. Dagar, nätter,
lycka, sorg, glädje, ilska. Drömmar och verklighet. En stor klump bildas där man inte kan
skilja rätt från fel. Inte utan att dela på sig. En av er stannar kvar i drömmen. Och den andra
måste möta verkligheten. Ensam.

Och verkligheten gör ont. Verkligheten känns, verkligheten tär isär en. I verkligheten finns
det slut. Men verkligheten lär en att det finns slut på slut. Den lär en att drömma, men inte
leva i en dröm. Den lär en att våga, men inte ge hjärtat rakt ut. Den lär en att leva. Inte igår
och inte i ett ”då.” Inte imorgon och inte i ett ”kanske.” Den lär en att leva idag. Den lär en att
leva nu.

För det handlar inte om obesvarad kärlek. Det handlar om att du inte vågade, orkade eller
försökte fortsätta älska. Det handlar inte om hoppet som inte finns i dina ögon. Det handlar
om att du redan har gett upp. Det handlar inte om alla oräkneliga olyckliga slut. Det handlar
om att vi har glömt de lyckliga. Det handlar inte om lögner, det handlar om att du gömmer
sanningen. Och det handlar inte om olycka. Det handlar om att vi försöker vara det vi vill vara
och inte ser det vi kan vara.

Det handlar inte om att du inte tror på evigheten. Det handlar om att du inte kan se skönheten
i verkligheten. Hur kort den än är. Det handlar inte om att du ångrar dig. Det handlar om att
du borde ha kommit på det, lite tidigare än för sent. Och det handlar inte om att jag saknar
dig. Det handlar om att jag, inte förrän jag uttalar de tre orden, inser att jag faktiskt gör det.

Det handlade aldrig om dig, och det handlade aldrig om mig. Det handlade alltid om oss.