Pernilla

Hon var den som alltid sprang fram och tillbaka, tycktes aldrig kunna finna någon ro
Hon var den som kände efter så det spraka, kunde glittra, men sen var det
som hon dog inombords
Så vändes världen uppochner, då hon en dag träffa en annan,
han var mer så att han la band på sig själv och kände sen
ofta att han inte var en tillräcklig människa

Han var den som löpte deppig, men var tyst om saken,
stängde in sig i sitt lilla hörn
Han var den som sov på saken kanske lite allt för länge, levde kvar där
utan bön
Och inombords så vändes världen uppochner då han en dag
träffa en annan, hon var mer för att leva ut i brand ur känsloved
Fick honom att känna och leva helt ifred med sig själv