Du.
Jag vet inte om det var mammas tårar eller mina ord som fick dig att se klart. Men någonting var det. För helt plötsligt var den där - den jag så länge väntat på - ursäkten. Det kommer aldrig bli exakt som förr, men den här hemska tyngden som hängt över axlarna känns genast lättare, även om det är en lång väg kvar.
Kommentarer