Det här är till dig del 2.
Vi satt kring ett bord, drack kaffe och jag öppnade upp mig om dig på det ärligaste sättet jag någonsin gjort. Hon gör så med en, hon lirkar ut allt det där man gärna gömmer långt in. Fina mormor. Tillslut säger hon: "Pernilla, jag vet att detta gör dig så himla ledsen. Men du måste försöka släppa honom, i alla fall för nu. Du förtjänar inte att gå runt med dessa ledsna känslor som detta ger dig". Det gick rakt in och jag kunde inte sluta tänka på vad hon hade sagt. Hon hade så rätt och det gjorde så ont. Jag är lycklig med mitt liv, men du slår knut på den lyckan. Varje dag.
Dagen efter satt jag på ett tåg och skrev ut precis alla mina känslor till dig. Hur mycket jag saknar dig, men även hur jag aldrig kommer kunna förstå dig och allt du gjort. Att det är dags att ge upp, för nu. Men att jag alltid kommer att vänta. Skickade iväg det, förväntade mig inget svar för det brukar jag ändå aldrig få. Och det fick jag inte denna gång heller.
Där och då gav jag upp om någon som alltid kommer vara en av de viktigaste personerna i mitt liv.
Kommentarer