Pernilla

 

Begravningen var otroligt sorglig, men ack så fin. Redan när kyrkklockarna började att ringa brände tårarna bakom ögonlocken. Prästen pratade om hur morfar var som människa, hur han älskade sport och att åka båt var något bland det bästa han visste.. trots att båten har stått orörd det senaste två åren. Prästen pratade om allt morfar hade hunnit med under sina 77 år och om hur han hade kämpat mot cancern de senaste två åren trots att läkaren bara hade gett honom ett halvår. "Vi ska nu överlämna Lars till ett annat liv, ett annat liv som vi tyvärr inte kan följa honom i" och vid den meningen var jag tvungen att hårt klämma min brors hand. Att sedan lägga en ros på kistan och säga godnatt var otroligt tungt och där rann tårarna som aldrig förr. Jag saknar dig så innerligt, men jag vet nu var min mammas styrka kommer ifrån och jag är så tacksam över att du och din lillebror har samma skratt, så att jag kommer att få fortsätta att höra det.